Tvååriga dottern bästa coachen för SM-guldvinnaren!
Robert Rosén säger själv att hans bästa egenskap är att han är snäll. Dessutom verkar det vara en ödmjuk kille – trots SM Guld - vilket märks när en gammal farbror, som känner igen honom från Alvestatiden, börjar prata med honom om ishockey. Robert står kvar en lång stund verkar genuint intresserad av vad farbrodern har att säga.
Inför intervjun googlade jag på Robert Rosén. Det som kom upp först var: hockeyspelare, lön och flickvän. Det senare syftar på tiden då Robert valde att lämna AIK innan hans kontraktstid gick ut, för att istället flytta tillbaka hem till Växjö Lakers. Kvällspressen gjorde en stor grej av detta, där man bland annat valde att framställa flytten som att det var flickvännen som längtade hem.
-Det hela var så överdrivet i media, säger Robert. Det är inte så vanligt med övergångar i hockey, inte alls som i fotboll, så jag var väl lite annorlunda i detta fall och de behövde något att skriva om. Jag läser artiklar som skrivs men aldrig kommentarerna som finns på nätet.
Det svänger fort i hockeybranschen, det går upp och ner. Att folk kommenterar väljer Robert att tolka som att folk bryr sig.
-Det är bra att folk tycker något, det vore värre om ingen sa något alls, säger han. Men jag kan inte ta åt mig av allt, oavsett om det är bra eller dåligt. Bra saker är jag förstås tacksam och glad att få höra, men det gäller att hålla båda fötterna på jorden och inte låta framgång stiga en åt huvudet.
Redan vid 17 års ålder lämnade Robert sin moderklubb Alvesta SK för Växjö Lakers. Föräldrarna turades om att skjutsa till träningarna, eftersom han inte hade körkort. Redan som liten, han började i hockeyskola som 4-5 åring, var Robert helt säker på att det var hockeyspelare han skulle bli. Idoler på den tiden var förstås Foppa och Sundin.
Livet som proffspelare är ganska inrutat, åtminstone under vintern. Stiga upp, käka frukost, iväg och träna, äta lunch, ledig eftermiddag och sen spela match på kvällen. De lediga eftermiddagarna uppskattar han mycket, då har han tid att umgås med sin dotter.
-Hon är den bästa coachen, med henne kan man aldrig vara sur, säger Robert och skrattar.
Motivationen att träna så mycket som han gör, hittar han dels inom sig själv – var går gränsen för hur bra han kan bli? – och dels genom sina lagkramrater. Det fungerar som på en vanlig arbetsplats, menar Robert. Vissa dagar är allt toppen medan andra dagar är lite sämre. Det är då det är bra att vara en del i ett lag, där man får draghjälp av de andra.
-Kan och vill de träna, så kan även jag, säger Robert. Dessutom är mitt jobb världens roligaste. Jag lever min dröm.
Anledningen till att han har blivit så pass bra som han är beror på att han har bra spelsinne. Genom att ha känsla för vad motståndaren kommer att göra kan han ligga ett steg före och vara på rätt ställe. Så har det alltid varit, säger Robert, det går inte att förklara, det bara finns.
Han har ingen aning om vad han vill göra den dagen hockeyspelandet är över. Det dröjer förhoppningsvis ett bra tag till, innan det är dags, säger Robert, och tids nog kommer jag på vad jag vill ägna mig åt då.
Att det inte blir något tekniskt eller praktiskt är han dock rätt övertygad om.
-Jag är värdelös på att exempelvis läsa beskrivningar och sätta ihop Ikeamöbler. Jag avskyr tekniska prylar som strular, har inget tålamod alls med det. Däremot har jag ett superminne för bilars registreringsskyltar, vad jag nu ska med den kunskapen till, säger han och skrattar.
I skolan var Robert en blyg kille som inte gärna räckte upp handen eller ville stå inför klassen och prata. I början av sin karriär tyckte han det var jobbigt att bli intervjuad eller framträda på något sätt utanför banan. Det där har han kommit över nu, övning ger färdighet, som med så mycket annat, säger han. Sin höjdrädsla har han dock inte lyckats träna bort.
Roberts kompisar tycker ibland att han funderar på oväsentliga saker men säger själv att han gillar att sväva iväg lite grann i tankarna. –Hur långt kan man egentligen se, funderar han. Vi ser samma stjärntecken här hemma som vi ser nere vid Medelhavet. Jag och Viktor Fasth (fd målvakt i Lakers) har pratat om att starta en podd och snacka lite om livet, säger Robert. Vi får väl se om det blir av, ler han.
För Robert är det viktigt att ta vara på livet varje dag. Sedan hans pappa fick problem med hjärtat och några närstående gått bort, tänker han ofta på att vara tacksam för det som är här och nu. Motgångar gör honom tjurig på ett positivt sätt:
-Jag tränar mig ur det och hämtar energi från människor omkring mig. När alla runt om mig mår bra, då mår jag själv som bäst, avslutar han.
Faktaruta:
Namn: Robert Rosén
Ålder: 28 år
Bor: i Växjö
Familj: sambo och en dotter på två år
Yrke: hockeyspelare
Fritidsintressen: golf, idrott
Bästa egenskap: är väldigt snäll. Vill gärna hjälpa till när jag kan.
Motto: ta dagen lite som den kommer, grubbla inte för mycket på vad som kan hända.
