Ta inte livet för allvarligt!

Annesophie Färdigh älskar möten med människor och gillar att matcha ihop folk som inte känner varandra. Hon gillar att bli skrämd av läskiga böcker och buktalar ibland. Glädjen lyser upp hennes ansikte när hon säger: -Jag är en lycklig människa!

-En gång blev jag blev inspirerad av tv-programmet ”Mia på Grötö” och gjorde min egen variant – Annso i Väghult. Innan vi skulle träffas bad jag de inbjudna tänka ut någon person som betytt mycket för dem i livet, och som de ville berätta om för oss andra. Det blev en fantastisk kväll med många intressanta och gripande berättelser. Det äkta kom fram hos var och en.

Äkthet och ärlighet är det viktigaste för Annesophie. Hon återkommer till detta flera gånger under vårt samtal. Vikten av att vara äkta och våga stå för den man är.

Under sin uppväxt blev hon inte direkt mobbad, men fick ofta ta emot gliringar på grund av sin kropp.

-Det gjorde ont. Som barn och ung påverkas man mycket av omgivningen och vill gärna höra till och bli accepterad.

Att bestämma själv
Strax innan det var dags att börja högstadiet bestämde sig Annesophie att nu får det helt enkelt vara nog. Hon ville kunna bestämma själv hur hon skulle vara och se ut och inte låta andra tycka och döma. Första dagen i sjuan föll valet på en kort volangkjol, rosa skor, lila bälte och en färgglad top.  

-Jag blev accepterad direkt, där och då blev jag jag. Omgivningen märkte att jag trivdes med mig själv och min kropp. Det ledde till att jag blev lättare att umgås med och jag fick många nya vänner.  Idag har jag den klädstil som jag både står för och trivs med.

-Har du upplevt några fördomar i din yrkesroll som präst eller mött någon som varit negativ på grund av din stil?

-Ingen har sagt något till mig. De som kommenterar säger att de gillar min stil, att jag ser glad och energisk ut och att det är kul att jag vågar klä mig som jag vill. Det finns säkert de som inte tycker om hur jag ser ut, men de säger ialla fall inte det till mig, säger Annesophie och skrattar.

Från början hade Annesophie tänkt läsa till pedagog eftersom hon arbetat inom området i flera år. Under den första utbildningstiden blev rösten, som kallat på henne sedan hon var barn och gick med sin mormor i kyrkan, för stark. Vid 37 års ålder började hon studera till präst och det är ett val hon inte ångrar.

Som präst ger jag mycket av mig själv
-Det bästa med mitt yrke är att jag lär mig nya saker varje dag genom alla människor jag möter. Jag ger mycket av mig själv eftersom jag är mitt eget redskap och verktyg och försöker alltid vara närvarande i alla möten. Många gånger behöver jag ha en stund för mig själv, när jag slutat jobba för dagen, för att samla mina tankar och få tillbaka min energi. Det är inte lätt att vara familj till en präst.

Maken Mikael kom in i hennes liv för 20 år sedan. Det var inte självklart för Annesophie att våga satsa på kärleken eftersom hon hade blivit bränd i ett tidigare förhållande. Trots det tog hon steget och Mikael har blivit hennes trygghet i livet, den stora kärleken och pappan till hennes två barn.

-Min man har låtit mig utvecklas och stöttat mig i mina val. Jag har hittat mig själv genom honom.

Fritiden ägnas åt buggande och joggande. Dansen ger bra motion och fokus.

-Det går inte att tänka på något annat när man dansar än var man ska sätta fötterna och ha armarna, säger Annesophie och  ser nöjd ut.

Måndagarna är oftast lediga och då vill hon bara vara. Helst ensam utan krav, gärna ute i skogen. Kanske läser hon en bok eller tittar på en film. Favoritboken är "Jag är inte rädd" av Niccolo Ammaniti, en psykologisk thriller.

-Jag gillar att bli lite skrämd, säger Annesophie med ett förtjust leende.

Buktaleri
Kvanki kom in i hennes liv som leksak när hon och syskonen var små. Att han sedermera blev hennes buktalardocka berodde på barnen i Västrabokyrkan. När Annesophie för 17 år sedan var ny pedagog, vågade inte barnen prata så mycket med henne. Då föddes idén om Kvanki, som blev ett uppskattat inslag i gudstjänsterna vid barnens hörna innan söndagskolan.

- Jag tycker om barn – de är äkta och med dem kan jag vara mig själv fullt ut.

 Annesophie värnar mycket om barn och ungdomar och deras rätt att få vara sig själva.

-Vi ska inte döma varandra. Vi är lika mycket värda oavsett vem vi är eller vad vi är.

Vad vet du idag som du önskar att du visste när du var yngre?
-Att man inte ska ta livet så allvarligt. Jag ville se ut som alla andra men livet hade blivit mycket enklare redan då om jag haft samma inställning som nu. Nämligen att det inte är så farligt att bjuda på sig själv, att visa känslor – visa glädje, sorg och ilska. Jag kan bli väldigt arg, men det händer inte särskilt ofta. När det inträffar vill jag reda ut problemen direkt. Man måste kunna lyssna på varandras synpunkter, även om man inte kommer överens.

Annesophies gudstro betyder mycket för henne.

-Innan jag somnar ber jag en bön, varje kväll. Den handlar om stort som smått. Jag hade gärna velat träffa Jesus för att se och känna hans utstrålning och godhet. Hur har var mot alla, framförallt de i marginalen.

Tycker du att kyrkan har förändrats något sedan du var barn?
-Det är en mer tillåtande kyrka idag. Vi möter människor där de är och på deras villkor. Det är bra! Vi måste våga vara kyrka och ha Gud med oss i det vi gör.

FAKTARUTA
Namn:  Annesophie Färdigh
Bor i Väghult