Rädd.....

Vaknade vid fem i morse. Polly skällde som en galning. Man vaknar till av det kan jag lova. Visade sig bara vara grannens katt hon skällde på. Somnade om en stund. Vaknade.

Gick ut o satte mig i solen och drack kaffe. Fåglarna kvittrade. Gick in o väckte tjejerna.  Match i Ljungby på fm. Gick upp o skulle klä på mig. Tar av nattlinnet och pang. Sån smärta skär rakt igenom ryggen vid revbenen.  Ramlar ner på knä. Kan nästan inte andas. Varje andetag skär i lungorna. Kryper ut från toan. Kommer till Idas rum. Där tar det stopp. Smärtan sliter i mig, jag börja kallsvettas. Hjärtat?

Ropar på Wilma. Hon smörjer mig med voltarengel. Jag vill ha en tablett. Dom kommer med Ipren och vatten. Väntar nån minut. Får mer o mer ont. Ringer mamma. Hon kommer. Hon ringer transport till sjukhuset. Jag kan inte röra mig.  Pappa kommer och tar barnen. Ida vill åka innan ambulansen kommer. Det hinner hon inte. Dom är supergulliga mot henne o tar i hand.  Barnen är rädda. Jag är rädd. Två mysiga ambulanskilkar skojar med mig o lugnar mig... Jag skakar i kroppen och tänker:jag kommer svimma.

Tjejerna åker med pappa, de ska ju till Ljungby och spela. Jag får kramplösande för att kunna ta mig ner för trapporna. De bär ogärna om de inte absolut måste. Snurrar till i huvudet och jag faller ihop. Åker på rumpan ner för trappstegen. Just då känner jag inte smärtan. Kommer ut till ambulansen efter mycket om och men. Hög puls och högt blodtryck. Blir högre puls eftersom jag tycker ambulansen kränger hela tiden.. Kör den i diket? Nej självklart inte. Blodtryck nere på 140/90 när vi är framme... In till akuten. Ganska snart tar de EKG och blodprov på mig. Ska röntgas. Kommer ganska snabbt upp på röntgen. Gör ont bara jag rör mig..

Tillbaka på akuten. En sköterska kommer och säger att läkaren fick en operation så vi får vänta nån timme... Jag är ledsen. Har ont. Mamma ringer Andreas. Han är i Kina. Blir orolig för mig. Jag blir ännu mer ledsen..

Efter ett tag kommer läkaren. EKG var normalt. Blodprovet helt ok. Men inte röntgen.  Några kotor i ryggraden har rasat på mig. Blev uppmanad att kontakta vårdcentralen för utredning av ev. benskörhet. Att kotorna trycks ihop är tydligen ovanlig när man är så ung som jag. Ung? ? Känner mig som 85 år...

Farmor var benskör. Jag bröt armen några gånger som barn. Mycket tyder på att det är det...

Har haft ont i ryggen lite till och från sen Ida föddes. Men såhär? Jag trodde jag skulle dö. Jag trodde det var hjärtat. Jag är hypokondriker. Jag vet. Jag har alla sjukdomar man kan tänka sig när jag hör talas om nåt...Men magkänslan säger att det är benskörhet. Denna gången är det inte inbillning. Men men. Jag kanske tänker om när smärtan avtar och försvinner. Det kan ju vara nåt annat!