Operasångaren som blev kulturskolechef
Ingrid Stålne lyser av livsglädje och ser ut att ha en räv bakom örat. –Folk brukar säga till mig att du ser alltid så glad ut Ninni, och det stämmer, jag är för det mesta glad.
Det glada humöret kommer från pappa som var en glad typ. Han arbetade som domkyrkoorganist och skrattade mycket, berättar Ingrid.
Båda föräldrarna var mycket musikaliska och det har gått i arv till några av deras barn.
Ingrid utbildade sig till klassisk sopran på Musikhögskolan i slutet av 1960-talet. Opera blev en stor del i livet och 1973 blev hon Jenny Lindstipendiat och fick åka både på en USA-turné och en Sverigeturné. Hon utbildade sig även till pedagog och började undervisa en del.
I slutet av 1980-talet bodde Ingrid och hennes man och barn i Stockholm. Mannen ville till Växjö och ett jobb på Sveriges Radio och trots tonårssönernas protester gick flytten tillbaka till Småland. Familjen flyttade in i Ingrids gamla föräldrahem på Öster och utökades med ytterligare tre barn med tio år mellan första och andra kullen.
-Det började med att vi hade inbrott och jag ville ha en hund. Men så övertygade jag min man om att vi skulle ha fler barn istället, säger Ingrid och skrattar.
När det tredje och fjärde barnet var små kunde Ingrid ta ut föräldraledigt, vilket inte fanns möjlighet till när de äldre barnen var små.
Chef på kulturskolan
-Det var min lyckligaste period i livet, tänk att kunna vara hemma med sina små barn och ha föräldrapeng. Det kändes fantastiskt. Efter fyra år fick vi ytterligare ett barn, en son. Sen tyckte vi att det kunde räcka. Det är faktiskt fullt upp med fem barn, säger Ingrid och ler.
Efter föräldraledigheten började Ingrid jobba igen, nu som pedagog på musikskolan. År 1999 blev hon biträdande rektor och sedan 2005 är hon chef för Kulturskolan i Växjö.
-Mina bästa beslut i livet, förutom mannen och barnen, är att jag tog körkort och att jag valde att bli chef på Kulturskolan. Jag trivs med att vara ledare och passar också för det. Jag är tydlig och empatiskt, inte rädd för att sätta ner foten när det behövs. Att jag lämnade sången för undervisningen var egentligen inte ett så stort steg för mig. Jag brann aldrig helt för sången, utan följde, tyvärr, mest mina föräldrars önskningar om vad jag skulle ägna mig åt. Så var det på den tiden, föräldrarna bestämde betydligt mer över sina barns liv än idag.
Om åtta månader är det dags för pensionen. Hur känns det?
-Det känns bra. Jag har åstadkommit det jag ville. Det är mina visioner av kultur och vad som är viktigt som har satt prägeln och profilen på skolan. Det är jag stolt över. Det handlar om att jobba med integration, barn med funktionsnedsättningar etc. Helt enkelt att skapa en skola för alla! Mina medarbetare har varit en stor hjälp i detta arbete. Även politikerna i Växjö har ställt upp på ett mycket bra sätt och det har varit högt i tak.
När Ingrid går i pension ska hon hänga på låset på Pensionärsuniversitetet.
-Jag ska lära mig allt som jag inte hunnit med att lära mig tidigare, ska bland annat läsa historia. Eftersom jag själv bestämt när jag ska gå i pension, juni 2016, så har jag också kunna ladda för det. Mitt stora nätverk gör att jag kommer att ha fullt upp i föreningslivet också, säger Ingrid nöjt.
Hon är till exempel ålderman i St Sigfrids gille i Växjö.
-Vi möts och har så roligt. Syftet med gillet är att vårda Växjös kultur.
Hjälparbete
Att jobba med hjälpverksamhet är en stor del av Ingrids fritid, dels via Rotary och dels genom Soroptimisterna i Växjö, en politiskt oberoende kvinnoorganisation, som Växjöprofilen Anna-Carolina Edholmer en gång i tiden tog med Ingrid till. Organisionen består av yrkesarbetande kvinnor och idag finns det 57 klubbar och 1300 medlemmar i Sverige. I Växjö finns två klubbar och man stödjer bland annat en flickskola i Jerusalem.
I mars i år åkte Ingrid, som är ansvarig för alla projekt de svenska klubbarna har, med några kvinnor från en stockholmsklubb till Kongo för ett studiebesök.
-Det var helt fantastiskt. Vilka människor det finns, så starka och stolta kvinnor trots att de har så lite i livet. Alltid vackert klädda och ingen avundsjuka. Det finns inget skyddsnät för änkor i Kongo så Sorpotimisterna hjälper en kvinna att bygga ett hus till sig och sin familj, berättar Ingrid, som fick bo på en missionsstation utan rinnande vatten i fjorton dagar.
-Min korta sammanfattning efter besöket i byn är att de verkligen behöver vår hjälp! Själv har jag allt, det finns inget mer att önska för min egen del. Jag bor fint, har ett bra liv och friska barn och barnbarn. Hur bra kan man ha det?
Faktaruta:
Namn: Ingrid Stålne
Bor: i Växjö
Ålder: 66 år
Yrke: Kulturskolechef
Familj: Man, fem barn, och sju barnbarn
Frititdsintressen: föreningsliv
Bästa egenskap: alltid glad. Folk brukar säga ”Ninni, du ser alltid så glad ut”.
