Lugn och ro i själen

Direkt vid brofästet i Kalmar infinner sig ett lugn hos mig. Eller nu ljög jag. Jag sitter o har rå-ångest till efter högsta delen av ölandsbron. Jag ser för mitt inre hur husvagnen välter över räcket och bilen följer med. Panik. Usch. Så med den högsta pulsen på länge sitter jag alltså o darrar i bilen. För att retas släpper Andreas ratten o pekar ut o säger 'Kolla tjejer,  nu är vi allra högst upp'. Tack för den påminnelsen älskling.

Har även åkt buss över bron en gång för två somrar sen. Då satt jag och lipade hela vägen och trodde min sista stund var kommen. Chauffören pratade med den som satt längst fram hela vägen. Och ögonen var inte fokuserade framåt.  Han vände sig om o gestikulerade o allt.  Då var jag rädd. Har jag nämt att jag inte gillar höjder...

Så fort vi klarat oss ner från krönet utan att vobbla. Då infinner sig lugnet. Jag blir varm i hjärtat. Jag ler. Jag blir så lugn o själen får sån ro. Att en hel ö kan påverka en så. Det är allt! Luften. Havet. Blåsten. Atmosfären. Allt.

Jag tar kort. Massor med kort. På solnedgången över vattnet. På tjejerna på stranden. När dom vadar i vattnet klockan tio på kvällen när resten av campingen tittar på fotboll. 

Jag är så lugn o avslappnad. På riktigt denna gången. Jag behöver inte ha dåligt samvete om jag inte hunnit träna. För jag får inte träna. Även om jag älskar att springa på denna ön, eller träna tabata ihop med min man i nån skugga så går inte det. Jag får inte det. Inte ännu. Så denna gången blir det långa promenader. Långsamma cykelturer. Njuta av naturen lugnt o stilla.

En vecka på denna ön ger mig energi resten av året. Fler veckor här är bonus!