Livet, döden och lite till...

Fram tills jag var 28 år har jag varit cool när det gäller livet och döden. Jag såg ju bevis runt mig som visade att det hade funnits innan jag fanns. Att tänka på döden var lite detsamma. När jag var 28 och fick höra att jag kunde ha ALS så förändrades hela min syn på döden. Jag blev livrädd.  Fick ångest, ont i magen och grät när jag tänkte på döden. Så hemskt. Otäckt. Varför lever jag om jag ändå ska dö...

Jag har fortfarande svårt med döden. Jag ser fortfarande bevis på saker som fanns innan jag fanns och tycker inte det är otäckt att tänka på det hållet. Men det är inte lika naturligt länge att tänka på andra hållet. Hörde en präst på en begravning som sa 'Man ska inte behöva tänka på döden när man är ung. Man förbereder sig när man blir gammal.' Vet inte om det hjälper mig... Jag tycker tiden går så fort så jag är ju snart gammal. 

För ett år sen mötte syrran en ny kärlek. Johan. Johan har den mest positiva synen på livet av alla jag känner, och en avslappnad inställning till döden. Han kan skoja om båda delar. Han verkar njuta varje dag. Tar tillvara på livet. Säger själv att han har ett bättre liv nu. När han blivit påmind om döden. När han varje dag vet att han inte kommer överleva utan nytt hjärta. Som vet att hans tid isåfall är begränsad.  Men han ser så förbannat lycklig ut ändå.

Jag vill bli mer som Johan. Cool. Positiv. Avslappnad. Jag tror ingen präst nånsin kan få mig naturligt avslappnad ang. döden igen. Men jag tror Johan kan det. Att tillbringa tid med honom smittar ju! Jag håller alla mina tummar och ber dagligen att det ska bli hans tur nu. Att han och syrran kan få börja göra spontana saker, planera än mer inför sin framtid. Och för min skull. För att han ska smitta av sig än mer av sin syn på liv och död! Dom är lyckliga. Nu oxå. Dom ler jämt. Men det måste ändå slita enormt på orken. Men de tänker inte på döden. Inte som nåt otäckt.

Jag har gått i terapi. Och jag har lyft detta. Men det går ju ändå inte att ändra på livets gång. Jag tänker verkligen inte på detta dagligen och det påverkar mig inte jättemycket i min vardag. Men då och då. Vid läggdags. Då kommer funderingarna. Och önskan att vara mer som Johan. Avslappnad. Cool.

Han skrev att jag inte fick göra honom för upphöjd på en piedestal. Han kunde bli dryg då. Han och syrran. För dom är båda mina idoler. Men jag struntar i det! Förebilder, vardagshjältar,  idoler eller inspirationskällor! Välj själva, för mig är dom allt det!