Kossorna anfaller kantorn!
- Nu är min sista stund kommen, och jag som har mitt första barn i magen. Det var tanken som flög genom Gunilla Eriksons huvud den där dagen ute i kohagen.
För några år sedan var det ett par som ville vigas utomhus och prästen Elisabet Carcamo Storm ville förstås ge dem den möjligheten. Hon och kantorn Gunilla begav sig till platsen som visade sig vara en kohage. Med kor i! I början höll sig kossorna på behörighet avstånd men efterhand som musiken flödade i hagen kom de närmare och närmare brudparet, kantorn och prästen. Till slut var de så nära att de nästan hade sina mular i pianoklaviaturen. Gunilla, som i vanliga fall inte är rädd för kor men som just blivit gravid, fick nästan panik när de trängde på, berättar Elisabet skrattande. Det hela slutade dock lyckligt för både kantorn, brudparet och korna.
-Det är en stor förmån att få lov att förrätta vigslar, säger Elisabet. Speciellt när det är par som gått igenom både glädje och sorg tillsammans och kommit fram till att de vill leva ihop för resten av sina liv.
Sitt eget bröllop beskriver hon som ett riktigt prinsessbröllop. Hon gifte sig, blott 21 år gammal, med en man från Honduras. Hade en brudkänning formad som en krinolin, sin mammas brudkrona och en vacker slöja förstås.
Ett antal år senare när Elisabet gifte om sig var klädseln betydligt enklare, en ljusgrön empireklänning. Hon minns att kören som sjöng, och som hon själv var medlem i, grät av rörelse när de skulle sjunga ett stycke ur ”Den småländska mässan” som ingångsmarch.
-Idag bokar man in sina vigslar långt i förväg, ofta så långt som ett år innan, säger Elisabet. Vi träffas tre månader innan vigseln och då brukar börja med att fråga hur de vill ha dagen. De flesta vet precis vilka kläder, blommor och gäster de ska ha men när det kommer till själva vigselcermonin i kyrkan har inte alla tänkt på den. Då går vi igenom det tillsammans för att brudparet ska kunna välja hur de vill ha det. Det är viktigt för mig att alltid hålla personliga tal där jag tar med saker som brudparet har berättat för mig, säger Elisabet.
Kyssen som många par har med i sin vigsel ingår inte i vigselordningen. Många vill ha den med och det är upp till prästen att säga till när det är dags. -Om de kommer ihåg det, säger Elisabet och skrattar. Vid en vigsel viskade bruden till mig mitt under en vacker solosång –När ska vi kyssas? och först då kom jag på att jag glömt bort detta. Men det gick ju lätt att rätta till.
fotograf: Marie Fransson
Linda Waldén, till vänster i bild, har varit präst i tre år och har inte lika lång erfarenhet som Elisabet som är inne på sitt elfte år.
-Jag blir lite nykär varje gång jag förrättar en vigsel, säger Linda och ler. Just den där stunden precis innan kyrkdörrarna slås upp och man står där innanför och väntar tillsammans med brudparet, det är stort. Då kommer alla känslorna och jag minns mitt eget bröllop för 16 år sedan. Jag hade min mammas brudklänning och min mans farmors brudslöja, berättar Linda. Innan vigseln var jag helt lugn men när det var dags att gå in blev jag så tagen av alltsammans så jag höll på att svimma.
-En mycket speciell vigsel som jag minns var när bruden sjöng ”Av längtan till dig” framför altaret. Hon hade bara berättat för sin blivande man att hon skulle sjunga, så det blev en överraskning för både mig och alla gästerna. Vi blev alla så rörda av stunden, säger Linda. Jag har också varit med om en brud som fnissade så mycket av nervositet att hon knappt kunde prata.
PS. Den virkade brudkronan på bilden är min egen, virkad av min mamma, och hela 37 år gammal men fortfarande lika fin som när jag gifte mig.DS /hälsar Ulla
