Hur är man när man är normal?
Ann-Christine Roxberg ställer frågan till publiken, ca 75 kvinnor som är på Alvesta församlings Kvinnofrukost för att höra om resan från Åke till Ann-Christine Roxberg.
-Jag är en minoritet, inleder Ann-Christine, eftersom jag är vänsterhänt. Vi är bara 10% som är det och det mesta i samhället är anpassat efter högerhänta. När jag gick i skolan fick man inte skriva med vänster hand, utan var tvungen att lära sig skriva med höger. Nu har samhället förändrats och ingen tvingar barn att ändra på sitt sätt att skriva.
Inledningen leder vidare till berättelsen om Ann-Christines liv, där samhället normer också har förändrats mer och mer, och har gjort att Ann-Christine valde att komma ut som kvinna för fem år sedan, efter att ha brottats med sig själv och sin identitet enda sedan puberteten.
Hon beskriver de här fem åren som ett helvete, eftersom hon varit tvungen att möta andra människors rädsla för det som är annorlunda. Inte minst med tanke på att Ann-Christine var kyrkoherde Åke innan hon kom ut. Men hon säger också att det känns som hon äntligen har kommit hem.
Det som vi svenskar betraktar som ”normalt” är att man är man, medelålders, vit, hetro, svenskfödd och inte har några funktionshinder”, berättar Ann-Christine. Det är bara det att endast 4% av svenska befolkningen motsvarar den normen. Så vad är då normalt? Låt oss sluta prata om vad som är normalt och vad som inte är det och istället se oss som människor.
Redan i tonåren kände Ann-Christine sig annorlunda och ville byta kropp. När hon pratade med sin mamma så blev det ett kort samtal. På 60-talet var homosexualitet och transsexuella något man varken pratade om eller skrev om. Oavsett vem hon vände sig till så fanns det ingen med rätt kunskap som kunde stötta och hjälpa henne. Läkaren hon besökte skrev ut lugnande tabletter.
-Kommer hela mitt liv att se ut så här? Kommer jag aldrig någonsin att kunna vara helt glad, var tankar som Ann-Christine tänkte varje dag.
Efter många år hittade hon till slut en kurator med kunskap som hjälpte henne att komma ut som kvinna.
-I vår kultur är det förlöjligande med en man i kvinnokläder, men inte om en kvinna klär ut sig till man, säger Ann-Christine, och förklarar att det beror på könsmaktordningen. Vi är vana vid att det är män som har makten och om de klär sig som kvinna tar de ett steg neråt, medan kvinnor tar ett steg upp.
Transvestiter är inte personer som vill synas, menar Ann-Christine. Tvärtom smyger de med sin önskan att klä sig som det andra biologiska könet.
-Även om jag får hormonbehandling och hjälp med att exempelvis få bort hårväxten i ansiktet, en man har ca 50 000 hårstrån, så har jag kvar min personlighet. Ann-Christine fanns även när jag var Åke, även om hon inte syntes.
-Min dotter Ester säger att nu går jag äntligen rak i ryggen, istället för att alltid gå med huvudet nerböjt. Det finns så många sätt att vara människa på, säger Ann-Christine. Vi uppskattar att det finns olika sorters blommor på en äng, så varför är vi då så rädda för mångfald när det gäller människor?
