Gruppträning

För några år sedan var gruppträning det värsta jag visste. Jag hade massor av fördomar.. Människor som har ett behov av att hävda sig inför andra. Träning gör man för sin egen skull var min åsikt. I träningsväg sprang jag, eller tränade i mitt hemmagym. Jag sprang när tjejerna var på gympa, jag sprang på helgerna, på morgonen, på kvällen. Ja, hela tiden. Det räckte inte med att springa fem kilometer efter ett tag. Skulle jag ut och springa så var det minst åtta kilometer som gällde. Mitt rekord är 17.5 kilometer. Två dagar efter att jag sprungit 14 kilometer. Jag var inte sugen på att springa några lopp. Varför ska man springa lopp? Och hävda sig mot massa andra? "Titta så duktig jag är som sprungit tjejmilen". Eller Göteborgsvarvet. Eller vilket lopp som helst. Jag hade aldrig det behovet. Sprang gjorde jag för min egen skull. Ingen annan hade med det att göra. Till slut blev det överdrivet. Jag pallade inte att springa så långt så ofta. Så jag slutade helt tvärt. Sprang ingenting på ett år. Jag tränade inte heller hemma. Jag var trött på att träna.

 

Sommaren för två år den började jag och min man att träna lite ihop på semestern. Vi gjorde en egen form av tabata, vi gick, vi sprang och vi hade kul ihop. Jag kan tänka mig att vi såg rätt fåniga ut utanför tältet mitt på dagen i värsta hettan. Tabata-appen pep. Upphopp. Pip. Russian twist. Osv. Alla som tränat ihop med min man vet hur han låter när han ta i... Hade man inte sett oss utföra alla dessa övningar hade man lätt kunnat tolka hans ljud till nåt helt annat :-)

 

Nåväl, semestern tog slut och jag saknade träningen. Tänkte att jag kan väl ge föreningens gruppträning en chans. Börjad på core. Hade den mest underbara ledaren som peppade och motiverade mig. Jag kände mig klumpig och kass och jag skydde speglarna i hallen mer än pesten. Jag var utanför min trygghetszon. Jag hade kunnat springa en mil utan problem, men plankan... Balansen.... Jag gick därifrån många gånger i början och tänkte "Det här var sista gången". Men tack vare fantastiska Hanna så fortsatte jag. Hela året gick jag på core och lärde mig att älska det!

 

Semestern kom och jag och min man tog upp förra årets träningsprogram. Vi var påhittiga, använde bl.a. barnen som vikter när vi ville ha lite extra motstånd. Hela semestern höll vi igång, och när gruppträningen drog igång efter sommaren var det givet att jag skulle gå på coren. Men det räckte inte. Ett pass till vore perfekt. Så jag hoppade på funktionell träning, tillsammans med min man. Och jag var fast efter en gång.

 

Så kul vi har :-) Vi är ett litet gäng som peppar varandra och får en att prestera lite bättre nästa gång. Det handlar inte om att visa upp sig, eller att hävda sig inför massa andra. Då hade jag inte fortsatt. Man missar ogärna någon träning. Tisdagar och torsdagar är heliga för mig. Ligger det möten på de dagarna gör jag allt vad jag kan för att flytta på dem!

 

Denna veckan har jag feber och halsont. Då tränar man ju givetvis inte. Men igår när det var tisdag saknade jag mina träningskompisar jättemycket! Att missa veckans pass är det jobbigaste. Inte att jag haft så ont i halsen så jag knappt har kunnat äta....

Det trodde jag aldrig om mig och gruppträning!