Ett speciellt hus för en speciell kvinna.
-Jag ger mig aldrig. Orden är Lena Agermarks och sägs när hon försöker få igång en krånglande gammal trattgrammofon som är inbyggd i en trappa i hennes mycket annorlunda hem.
-Jag älskade mina barn och vi hittade på en massa saker tillsammans. De visste att det inte var någon idé att bråka med mig.
Ett projekt som Lena och barnen jobbade med var “Ögonkontakt” och det blev vida omtalat. Nu finns en rondellprydnad i Växjö, en åtta meter hög skulptur, som bygger på deras idé.
-Jag och mina elever gick till Bo Frank och sa att vi ville ha en rondellprydnad. Han tog emot oss på ett jättefint sätt och bjöd på kanelbullar, säger Lena och skrattar.
Fyra barn
Lena och hennes man, som blev tillsammans när Lena bara var 16 år har fyra barn. Två biologiska och två adopterade.
-Jag hade drömt om att få ett adoptivbarn ända sen jag var i sjuårsåldern. Vi gifte oss unga och efter nio månader kom första sonen.
Efter några år kom en pojke till och eftersom Lena så gärna önskade sig en flicka bestämde de sig för att adoptera.
-Vi fick gå på läkarundersökning för att bli godkända som föräldrar trots att vi redan hade barn. Jag minns att läkaren slog mig på knäet för att kolla mina reflexer. Jag frågade honom om det verkligen spelade någon roll för barnet hur mina reflexer i knäna fungerade, men det svarade han inte på.
Efter en lång väntan kom hon så, dottern Anna från Korea.
-Hon var en sexmånaders baby, den minsta babyn som kommit till Sverige, hon vägde bara tre kilo, berättar Lena.
Efter några år var det dags för en ny adoption, denna gången blev det en pojke från Indien och familjen var fulltalig.
-De var väldigt noga med adoptioner i Indien och efter något år kom de från barnhemmet till oss här i Sverige för att kolla hur det var med barnet.
Lilla Gunnarbo
-Min styrka är att jag faktiskt genomför alla projekt jag hittar på. Det blir ganska många, för jag är påhittig. För 11 år sedan fick jag reda på att detta huset, Lilla Gunnarbo, var till salu. Jag skrev en lapp till min man och la på köksbordet hemma i villan på Teleborg. På den stod det “köp huset”! Av olika skäl tog det ändå nästan ett halvår innan det blev vårt.
Huset var väldigt nergånget när Lena och hennes man flyttade in. De har lagt oändligt många timmar på att få det i ordning, utan att störa reglerna som gäller för kulturminnesmärkta hus. För huset är kulturmärkt och då får man inte ändra hur man vill. Dessutom finns det 16 vikingagravar i trädgården som inte gör det enklare.
-Fast nu säger de att gravarna nog är från järnåldern. Vi får väl se vad de kommer fram till när de funderat klart.
Huset Lilla Gunnarbo byggde Gunnar Ell som morgongåva till sin fru Alma år 1908. De blå detaljerna och de speciella fönstrena, till stor del inspirerat av Carl Larsson, gör huset mycket speciellt. Gunnar Ells dotter, Age Fait Ell, var en prisbelönt textilkonstnär och Gunnar var på sin tid bland annat rektor på Kungsmadsskolan i Växjö.
Det finns en bok som Länsstyrelsen gett ut om huset, “Lilla Gunnarbo. Byggnadsminnen i Kronobergs län” av Eva Selling. Just nu håller man på och skriver en ny utgåva, berättar Lena.
Inomhus
Så snart man stiger över tröskeln inser man att detta inte är ett vanligt hem. Den lysande blå färgen som finns kvar på vissa trädetaljer och som inte får målas över på grund av kulturminnesskyddet, fastnar på näthinnan. En stor vit soffa med färgade kuddknappar tar plats i mitten av vardagsrummet. Ett burspråk kallas för blomsterfönstret efter inspiration från Carl Larssons Sundborn.
Köket är som en dröm för den som älskar små lådor att lägga saker i. Runt spisen har tegelväggen knackats fram och i en hörna har de fyra små hundarna sin plats, när de inte rusar runt i den 5000 m2 stora trädgården.
I trappan upp till övervåningen finns en dörr och innanför den en gammal vevgrammofon.
-Jag ska spela lite för dig, säger Lena och startar grammofonen efter lite meckande. Huset fylls av toner, det känns som ljudet kommer från alla håll, på grund av resonansen innanför trappan.
Även på övervåningen är rummen i olika former och storlekar. Innanför det vackra sovrummet finns en liten kammare. Där sov dottern till Gunnar och Alma Ell, hon bodde kvar även som vuxen, berättar Lena.
Trädgården
-Egentligen har jag aldrig gillat att påta i trädgården men sedan vi flyttade hit till Lilla Gunnarbo så ägnar jag och min man vår mesta tid i trädgården. Vi är nästan alltid ute. Du skulle varit här när vitsipporna blommar, säger Lena och visar mig ett foto på en fantastisk vitsippsbacke från förra året.
Många som passerar förbi familjen Agermarks röda trähus stannar upp en stund och ser förundrat på allt som finns i trädgården. Förutom boningshuset och atején finns ett lusthus som trots sin litenhet innehåller två våningar.
Ute i trädgården vimlar det av saker, både Lenas konstverk och annat. Nyligen införskaffades en gammal kökssoffa i trä. Den ska göras om till blomsterland.
-Det kommer att välla blommor över hela kanten, säger Lena förtjust.
Här finns en brunn och en liten damm och ute i gräsmattan samsas konstgjorda hönor med händer av betong. Det senare är Lenas skapelser. I trädet vid ateljén hänger fullt med vita tekannor, det är fågelbon.
-Jag blir aldrig färdig, det finns så mycket att göra hela tiden, säger Lena.
Konstnären Lena
Lena är pappas flicka, väldigt lik honom till sättet men sin mamma upp i dagen när det gäller utseendet. Pappa var överstelöjtnant på I11 och hade som hybby att måla tavlor och skriva böcker.
-Han levde för sina beväringar. Varje dag steg han upp precis lika glad. Jag minns hur han varenda morgon klappade mamma på stjärten och sa “Godmorgon” med sitt glada leende. Mitt goda humör kommer från honom och även mitt konstnärsskap. Jag har alltid velat använda mina händer. Dels för att jobba med konst men också renovera gamla saker och hus. Det blir en kick varje gång något gammalt förskönas och återanvänds.
Lena brukar medverka i Växjös konstrunda och på Kulturnatten.
-Det är knökfullt i min ateljé under Kulturnatten. Emellanåt tar jag även emot grupper som vill se Lilla Gunnarbo. Det är inget jag måste göra, men jag tycker det är väldigt roligt. Häromdagen var det 45 personer här som jag guidade runt.
Symaskin
Lena använder många olika tekniker inom sin konst men en som ligger henne extra varmt om hjärtat är att sy. Först skissar hon upp motivet på ett vitt tyg, ungefär som hon har tänkt sig det färdiga konstverket. Sen sätter hon sig vid symaskinen och syr. Inte sällan blir konstverket tredimensionellt genom att Lena stoppar in vadd i motivet eller syr fast hår av tyg som hänger ut från tavlan. När hon har sytt klart så färgsätter hon konstverket.
-Det är inte allt jag gör som blir lyckat men då gör jag bara ett nytt försök, säger hon och skrattar.
Nu har hon precis sytt ett par tavlor som handlar om den stora flyktingkatastrofen, eftersom det berör henne så starkt och som kommer att visas upp på Konstrundan.
Bohuslän
Lenas föräldrar föddes i Uddavalla och hon har sitt hjärta i Bohuslän. Familjen har ett sommarhus där och tillbringar så mycket tid som möjligt I den. Förutom att vara vanlig lärare har Lena varit både simlärare och skridskolärare. Men skridskoåkandet fick ett abrupt slut i vintras. Lena skulle åka en sväng med sina barnbarn på Spetsamossens skridskobana. Medan hon väntade på att de skulle komma till tog hon sig en tur och föll så illa att hon bröt armen ända uppe vid axeln.
-Där låg jag alldeles ensam och kunde inte komma upp. Läkaren som kollade min arm på sjukhuset sa att den aldrig skulle bli helt bra. Men se här, nu kan jag lyfta den lika högt som förr. Det kan jag tacka min unge sjukgymnast för, han har tvingat mig att träna och att gå ut.
Det är ingen underdrift att säga att denna snart 70-åriga kvinnas livsmotto stämmer väldigt bra in på hennes personlighet, en människa som ser positivt på livet och inte ger upp, nämligen
-Det är inte i medvind en drake stiger.
Tavlan är sydd på symaskin
