En mörk himmel med strålande ljus. Hoppens ljus

Jag står där ute på gården, alldeles becksvart runt om mig. Ovanför mitt huvud är det ett gnistrande sjärntak. Alldeles magiskt. Skänker mig lugn och trygghet att vara del i något så oändligt stort och vackert

I min barndom fanns också mörka stjärnhimlar som jag satt och betraktade. Den enda stjärnbild jag känner igen är Karlavagnen så den brukar jag hitta. I övrigt har jag ingen aning vem som är vem. Men det är inte viktigt. Men det är viktigt vad stjärnorna får mig att känna. Lugn och harmoni. En viss bävan att universum är så stort samtidigt som det skänker tröst, för då måste det också finnas mycket visdom där ute i det mörka med de gnistrande ljusen.

Jag kommer förmodligen aldrig att förstå hela universum och dess komplexitet. Men det styrker mig att den finns där, stjärnhimlen. Som något tryggt och vant. Som tittar ner på oss människor utan att döma oss varifrån vi kommer eller vilka vi är.

Alla är vi del av samma jord och kan se stjärnorna. Universum förenar oss på ett speceillt sätt. Där ute finns planeter och solsystem som vi inte har någon nytta av på många år, om någonsin. Alltså behöver vi vara rädda om just den planet som vi har valt att bo på. Eller den kanske valde oss, vad vet vi egentligen.

Det fanns inga gränser på jorden. Ingen ägde jorden. Det gjorde vi tillsammans. Sen kom girigheten. Mitt inte ditt. Rör inte mitt land, min välfärd, minna kvinnor. Där någonstans gick tanken om vårt universium fel. För det finns plats för oss alla.

Vi behöver inte ha människor som svälter och fryser här på vår jord. Vi har fortfarande ett val, ialla fall ett tag till, att bistå till att fördela om jordens resurser en aning. Så att de som ingenting har kan få från oss som har. Det tror jag att universum skulle tycka om. Kände att en speciell stjärna blinkade just det budskapet till mig ikväll och det gjorde mig lugn och stark.