En ledsenhet i mig
En vän lägger ut en "skämtbild" på sin Facebooksida. Den handlar om ordet hen. Ett ord som skapar många heta känslor. Helt obegripligt för mig. För min egen del, jag som skriver mycket, är ordet väldigt praktiskt att använda i flera sammanhang. Om någon vill använda ordet hen om sig själv så är det helt ok för min del. Jag bor inte i deras kropp. Jag har inte gått 1000 mil i deras skor. Hen är helt enkelt ett ord som jag accepterar eftersom det finns människor som mår bra av att använda det. Och jag mår inte dåligt för att de mår bra.
En annan person slänger ur sig några nervärderande ord om en homosexuell person. Hur hen beter sig och ser ut. Jag stör mig inte på hur någon ser ut eller vilken sexuell läggning de har. Väldigt ointressant tänker jag, såvida inte de har saker att berätta för mig som inte jag kan känna till. Hur det känns att älska en person av samma kön. Hur hatet och föraktet runt omkring påverkar deras kärlek. Eller vilken männska hen har blivit genom att inte följa den så kallade normen. Det är sånt jag vill veta, för att lära mig mer från dem som gått igenom andra saker än jag har gjort. Det är så jag växer och utvecklas.
Besökte kyrkan ikväll, en kör framförde ett speciellt körverk. Medan de sjöng visas ett bildspel. Sången "Förlåt mig" tar ett stadigt tag i mitt hjärta. Dels på grund av orden men också för de bilder jag ser framför mig på kyrkväggen. Människor i gummibåtar. Vuxna och barn bakom taggtrådsstängsel med så trötta och ledsna ögon. Vapen. Robortar. Miljöutsläpp.
Världen omkring mig - både den gobala och den mycket lokala - skapar en sorgenhet i mig. Det känns som att empati bara är ett ord i ordlistan som inget betyder. Nu är det jaget som är viktigast. "Min" värld och välfärd får inte rubbas. Inte till något pris. Så fler och fler svenskar svarar i undersökningar att de stöjder regeringens så kallade flyktingkris. Som om flyktingarnas kris var vår. Som stänger ute människor i nöd. Det finns en ledsenhet i mig. En ledsenhet som finns djupt nere i mitt hjärta för vad vi gör och förstör och förgör. Både människor och natur här på jorden. En ledsehet att varadagshatet når så långt ut. Varför vi istället inte enar oss för att få slut på hat, bristande empati och rädsla för de och dem som vid första anblicken kan tyckas vara så främmande och olika oss. Det är först då vi får vår trygghet tillbaka. När vi slutar hata.
Vi kan inte rädda alla i hela världen. Vi kan inte skänka bort allt vi har. Men vi kan ta tillbaka vår empati. Använda den på det sätt som vi förmår om så det bara handlar om att behandla en tiggare med respekt. Nästa gång kan det vara vi som flyr med eller i från från familj och barn och hus i ruiner. Vem älskar oss då? Vem öppnar sin dörr för oss i nöd? Eller har vi själva ingen hjälp att hämta då, så våra barn frysa och svälta? Hur svårt kan det vara respektera det som verkar vara olika vid första anblicken men när du tittat en gång till ser en människa med ungefär samma behov och önskningar om sitt liv som du har.
Behöver det verkligen vara svårare än så?
