Elisabeth Carcamo Storm - en själavårdare i tiden

Trots att hon sitter uppkrupen i soffhörnan i prästgårdens stora vardagsrum utstrålar hon en massa energi. Hon är prästen som tillbringade tre ungdomsår i Honduras och som har präglats starkt av sina upplevelser där. Hon är ett mycket välkänt ansikte i Alvesta och har under sina år här lyckats med att få många till kyrkan, inte bara vid julottan. I hemlighet dansar hon salsa och merengue.

Uppvuxen i ett tryggt hem på Bjärehalvön, äldst i en syskonskara av tre, med en mamma som under ett antal år var riksdagsman för Folkpartiet och med en pappa som kyrkomusiker.  Det var inte på något vis självklart för Elisabet att bli präst. När hon var liten bestämde hon sig för att hon skulle bli skolfröken när hon blev stor men valde ändå att gå musiklinjen i Malmö under sin gymnasietid. Därefter tog hon jobb i kassan i en matvarubutik men då tyckte mamma att det var dags för Elisabet att se sig om i världen och föreslog att hon skulle åka ut som volontär via ICYE (International Christian Youth Exchange).

Sagt och gjort, Elisabet skickade in en ansökan och fick svar att hon skulle få åka till Italien. Det passade inte den unga damen som istället bestämde sig för att det var till Honduras hon skulle. Hon kunde inte spanska och visste inte var Honduras låg, men dit kom hon. De första sex månaderna arbetade hon på ett barnhem långt ute på landet. Misären var stor, Elisabet hade både loppor och löss och fick problem med magen på grund av alla bakterier som fanns. Maten bestod främst av bönor, majs och kokta gröna bananer.

Eftersom hon var sjuk stora delar av tiden på barnhemmet sökte hon sig efter ett halvår till huvudstaden Tegucigalpa och fick arbete som lärare i en skola för förmögna barn. Rektorn, som också var ägare till skolan, var från Cuba och en stor beundrare av Olof Palme. När Elisabet sökte jobbet sa han: - Självklart
ska du arbeta här. Det är vi kommunister som ska hålla ihop. Detta har Elisabeth skrattat åt många gånger.

I Honduras träffade hon sin förste man, Carlos, och stannade därför kvar i tre år medan han slutförde sin utbildning till civilingenjör. De flyttade hem till Sverige och fick två söner tillsammans. Efter en tid valde
de att gå skilda vägar och vid den tiden hade Elisabet påbörjat sin utbildning som spansk- och svensklärare. Hon engagerade sig mer och mer i kyrkan - både som kyrkvärd och ledare.  En god vän som
börjat studera teologi sa till Elisabet att hon valt fel bana och menade att hon skulle bli präst istället för lärare, men den tanken fanns inte hos henne.

Först när hon påbörjat Svenska kyrkans grundkurs och mött prästen Martin Wikerstål föll alla bitar på plats och hon insåg att hon självklart skulle bli präst.

På min fråga vad hon tillfört Alvesta församling svarar hon att hon har sänkt trösklar och visat att en präst också är en helt vanlig människa. Hon syns överallt, är ofta ute på företagsbesök och på vårdinrättningar. Hon ställer upp som konferencier när det är modevisning och har vid flera tillfällen ryckt in när olika kriser har uppstått.

-För mig är det viktigt att flytta ut kyrkan i samhället och jag älskar verkligen att möta människor.

Jag frågar om hon mött fördomar i sin roll som kvinna och präst och hon svarar eftertänksamt att det tyvärr är så att man som kvinna fortfarande måste visa sig duktigare än en man. Att det bitvis varit svårt, men eftersom hon är uppväxt i ett jämställt hem är det viktigt för henne att verka för alla människors lika värde. Hon berättar med stor entusiasm om glädjen att arbeta med ungdomar och visa dem vad det innebär att ha en tro. - Praktisk kristendom, kallar hon det och menar att det handlar om att se längre än till bara sig själv och istället hur man behandlar andra människor, miljön och så vidare. -Vi ger våra konfirmander kunskap om kristen tro men också möjlighet till andliga upplevelser, säger Elisabet.

Hon har inte mycket fritid, men den hon har tillbringar hon helst med familjen, en god bok  och med att lyssna på musik. Musiken går som en röd tråd i hennes liv - från pappa till henne och hennes båda söner. Hon ångrar att hon inte lärde sig spela kyrkoorgel som ung och pratar med värme om sin skickliga pappa.

För att orka med sitt intensiva liv tränar hon pilates och går ut i naturen. -När det hänt det hänt svåra saker kan jag gå ut och sätta mig på en stubbe och be, säger hon och ler. Tron betyder trygghet och lugn för mig. Jag tvivlar inte på Gud men jag kan ibland tvivla på mänskligheten, säger hon och ser vemodig ut. Min man Peter är mitt bästa stöd och den som förstår mig bäst, säger Elisabet.

-Jag vill vara en person som människor kan vända sig till, både i glädje och i sorg. När jag frågar henne hur hon vill beskriva sig själv med tre ord säger hon: intensiv (det går fort), positiv och omtänksam. Jag ser medmänniskor förtydligar hon.

Jag frågar i hemlighet hennes 18-årige son Gabriel samma sak och han svarar: -Mamma är envis och bestämd. Och alldeles underbar.