Det var inte igår...

Som jag skrev ett inlägg. Men något hände igår.....
Ida skulle läsa för mig när hon skulle lägga sig. Hon läste, och sen låg vi o pratade ett tag. Slutade med att jag somnade hos henne, vilket jag ofta gör. Hon tar ju ingen plats i sängen, så somnar jag där brukar jag sova ganska gott. Wilma har ju, som jag skrivit förr, inte sovit en hel natt i sin säng sen hon var femton månader kanske. Mardrömmar,  nattskräck,  promenader i sömnen mm gör att hon alltid hamnar i vår säng. Min o Andreas alltså. Det brukar vara nån gång mellan elva och två på natten hon parkerar sig där, eller att vi hämtar henne.

Jaja, jag somnade alltså i Idas säng. Vaknar mitt i natten. Men orkar inte gå ner så jag somnar om. Vaknar igen när klockan ringer. Går ner. Tittar in i sovrummet. Tomt. Jag ser att Andreas sovit på sin sida. Tittar på altanen. Tomt.  Går förbi toaletten och ser att det lyser där. Tänker att det är Wilma. Men ser att Polly är inne, alltså är Andreas inte ute med henne.  Det är han som är inne på toaletten.

Nu får jag lite panik. Hinner tänka massor med tankar.. Hon har dött i sömnen.  Fastnar i nån sladd och kvävts. Eller spytt i sömnen o kvävts.  Eller plötslig spädbarnsdöd. Fast vänta. Kan man dö av det när man är 11?

Springer upp för trappan och in i Wilmas rum. Där ligger hon. Och sover så gott!  Jag gråter nästan av lättnad.

Går ner. Möter Andreas. Han skrattar. Och säger på ett ungefär. 'Jag vaknade vid fyra av att hon inte var där.  Fick panik. Så jag sprang upp jag oxå.' Vi skrattar lite båda två. Och ner kommer Wilma med ett stort flin! Jag sov hela natten i min säng är hennes lyckliga kommentar. Ja, vi säger ju inte vad vi tänkte.

Att man kan bli så van vid något. Så van att katastroftankarna kommer när det inte är som det brukar. Nu måste även vi vänja oss av med detta. Nu kanske äntligen hon kan få sova gott!  Lugnt o stilla.

Eller,  var det bara en engångshändelse?