Den första stenen
Den första stenen var väldigt liten. Den vägde högst ett par gram.
Hon lyfte den försiktigt, vände och vred på den. Höll upp den mot ljuset. Den var en aning vass i kanterna men kändes inte hotfull.
Hon la ner den lilla stenen i ryggsäcken. Den tyngde inte särskilt mycket, den hindrade inte henne från att gå vidare.
Den andra stenen var något större, mörkare i färgen och full med gropar och sprickor. Hon kände genast att den var annorlunda. Den vägde tyngre i handen. Den såg ännu mer skrovlig ut när hon lyfte den mot solen. Den skymde lite av ljuset mot hennes ansikte.
Försiktigt la hon ner den bredvid den lilla stenen i ryggsäcken. Det spände i nacke och axlar av tyngden när hon gick vidare.
Den tredje stenen borde hon kunnat förutse, men plötsligt snubblade hon över den och var nära att falla. Den låg där bara, grå och hård. Stor som en fotboll.
Hon kunde hoppat över den eller gått runt, men hon gick rakt på. Tårna värkte, smärtan spred sig genom hela kroppen. Hon försökte lyfta den mot ljuset, men den var för tung.
Hur ska jag få ner den i ryggsäcken och orka gå vidare med den på ryggen, tänkte hon med förtvivlan. Med stor möda, hon fick ta i med båda händerna, lyckades hon rulla ner stenen i ryggsäcken bredvid de båda andra.
Hon krängde ryggsäcken över axlarna och tyngden fortplantade sig i hela kroppen. Värken i tårna och benen växte. Nu kände hon även tyngden av de båda andra stenarna.
Hur ska jag orka. Gud hur ska jag orka. Nästa sten blir min undergång.
Framför henne tornade ett stort berg upp sig. Maktlös stirrade hon på den massiva grå väggen. Långt där uppe fanns toppen. Hon kunde ana solen genom molnen.
Ett berg kan jag inte lägga i ryggsäcken. Jag kan inte bära det med mig. Ett berg står bäst där det är.
Hon satte ner ryggsäcken på marken och kände musklerna vila.
Kanske är det inte meningen att jag ska bära med mig stenar jag träffar på. Kanske är meningen istället att jag ska stanna upp en stund, precis som här vid bergets fot, och betrakta dem på avstånd.
Kanske är det inte ens mina stenar jag går och bär på.
Hon tog försiktigt ut den lite större stenen ur ryggsäcken och la den vid bergets fot. Den minta stenen la hon bredvid. Sist rullade hon ut den stora stenen som skapat en sådan smärta.
Hon var fri.
