Berättarteater i Alvesta
María Árnadóttir, skådespelare och regissör, besökte för en tid sedan Alvesta teaterförening med sin föreställning “Det var som fan”. Djävulska skrönor och sällsamma sägner utlovade programmet, och efter soppan som ingick i biljettpriset det blev tre långa berättelser.
María föddes och växte upp på Norra Island, med en pappa som älskade att berätta historier. Vid 20 års ålder bestämde hon sig för att flytta till Sverige och började jobba direkt i Stockholm inom vården. Hon sökte scenskola och kom in i Malmö. Under många år arbetade hon bland annat på Malmö Stadsteater, Örebro länsteater, Nya Skånska teatern med flera, men numera är hon sin egen och växlar mellan skådespeleri och att regissera.
Regissör och inspiratör
-Jag var nyligen i Polen och regisserade en teater, det är väldigt roligt. Men nu satsar jag på min berättarteater. I sommar återkommer jag till Ljungby berättarfestival, jag var där förra året också. Jag ska även hålla en veckas workshop i Danmark för proffessionella berättare och låta deltagarna utveckla sitt berättande genom skådespeleri.
Inspirationen till sina skrönor och berättelser hämtar hon dels ur verkliga livet men också från gamla skrönor och skillingtryck.
-Just den här föreställningen har jag spelat närmare 30 gånger nu, och den fungerar både i stora salonger, i bygdegårdar och på restauranger. Det finns något I goda historier som fängslar oavsett hur stort eller litet sammanhang det är, säger María och ler förtjust.
På turné
Hon har ytterligare en berättarteater som hon turnerar med, “Kärlekens outgrundliga vägar” och den handlar om både lustiga och sorgliga, sanna och påhittade historier.
Idag bor María på Österlen, i närheten av Ystad – eller Wallanderland som hon själv säger. Hon har inga planer på att återvända till Island, men är ofta där på besök, dels för att hennes vuxne son har flyttat dit och för att hon har många vänner som bor kvar.
-Island har fortfarande det tufft efter den ekonomiska kraschen, många välutbildade och yngre flyttar därifrån för att söka jobb. Det märks att många har det knapert, men kulturen har börjat blomstra. Det är nog så att istället för att resa på semester så går Islänningarna på teater och konserter, och det känns trots allt hoppfullt, säger María.
“Det var som fan”.
Föreställningen varade i en och en halv timme inklusive paus. Den första berättelsen handlade om greve Marsvin på Marsvinsholm och statarflickan Malin som räddade slottet från spökerier genom att lura Djävulen att spela poker.
Den andra byggde på ett skillingtryck om den fruktansvärt elaka Anna och den tredje handlade om Mária själv, när hon träffade Djävulen och hjälpte honom att rädda världen. Den var helt sann, sa hon med glimten i ögat. María berättar med stor dramatik och inlevelse och gestaltar de olika personerna i berättelsen på ett lysande sätt. Det är bara hon, utan varken scenografi eller teknisk utrustning, på den kala scenen. Publiken är trollbunden och bitvis är stämningen så tät att man kan höra en knappnål falla. Berättelserna innehåller kampen mellan det goda och onda, och det goda vinner förstås varje gång. Av publikens skratt är det också kryddat med en hel del humor.
