Bakgrund till varför jag är som jag är idag...

Sommaren 2008 började jag känna myrkrypningar i mitt huvud, precis under huden. Jag tappade även känslen i kroppen lite då och då. Jag försökte att bortse från allt det. Jag gick hela sommaren med dessa krypningar och jag började bli svagare i mitt vänsterarm. Jag hade även mer ont i huvudet än vanligt. Jag började jobba igen efter semestern, men det blev bara värre. Jag kunde tappa känsel och styrsel i hela min vänstra sida. Ofta blev jag orolig när det hände, och till slut gick det inte längre. I november 2008 var jag på väg från jobbet i min bil. Precis i en korsning blixtrade det bara till. Tappade känseln i hela kroppen och huvudet kändes som det höll på att explodera. Jag kunde svänga in bilen på ett bra ställe, och lyckades få upp min telefon.

Jag var ganska nära min föräldrars hus så jag ringde mamma. Hon kom och hämtade mig och ringde direkt till vårdcentralen. De tyckte vi skulle åka in till akuten och sagt och gjort. Mamma packade in mig i bilen och vi for iväg. Inne på akuten fick vi nästan direkt komma in. Det tog ett EKG direkt, men hjärtat var det inget fel på. Fick komma upp på CT-röntgen av skallen. Visade inte heller på något. Man trodde min migrän hade ändrat karaktär helt plötsligt och att det var därför det blev som det blev med mig. Jag fick åka hem med uppmaningen att gå till vårcentralen i Moheda för att prova ut ny migränmedicin.

Det blev många besök på vårdcentralen, men allt blev bara värre. Min läkare sa att det kunde vara MS eller ALS. Fick remiss till magnetröntgen. I Mars 2009 skulle jag dit. Mamma följde med mig och hela tiden inne i "tuben", bland allt oväsen röntgenapparaten ger ifrån sig, låg jag och målade upp värsta scenariot. Tumörer. ALS. Död. Det är första gången jag fick panik. 30 minuter fastspänd utan möjlighet att röra sig. Huvudet låg som i ett skruvstäd. Hade med mig en Sonja Alden-skiva, det var räddningen. Jag kunde fokusera på musik och text. Det visade inget på min magnetröntgen. Men besvären fortsatte och blev värre. Nya remisser. Ögonläkaren. Allt bra utom att jag har långsam reflex i pupillen mellan ljus och mörker. Fick remiss till neurologen. Träffade överläkaren där i december 2009. Han sa direkt att det inte  var något neurologiskt. Muskelproblem i samverkan med min migrän. Jag grät av lättnad.

Fick tid hos världens bästa massageterapeut. Efter ett halvår med djupverkande massage och tryckningar på alla muskelknutor i hela mig en gång i veckan var jag ganska bra i kroppen. Men inte i huvudet. Alla dessa oroskänslor i samband med alla undersökningar tog slut på mitt psyke. Givetvis spelade mycket annat in, två ganska små barn och en man som jobbade jämt gjorde ju sitt det också. Det var då jag utvecklade min panikångest. Tre år med medicinering i två olika omgångar och samtal med den bästa psykologen ever hjälpte mig igenom allt detta.

Men jag lärde mig något. Jag lärde mig att man inte är en svag människa när man mår psykiskt dåligt. Man har varit stark för länge. Det är inte pinsamt att må dåligt i själen. Bara man är ärlig och öppen med det. Jag lärde känna mig själv på ett mycket djupare plan och lärde mig se hur psyket spelar in i allt kroppsligt. Ja i hela livet! Hur allt hänger ihop. Jag har även lärt mig att se hur människor runt omkring mig mår på riktigt. Och jag har lärt mig att jag inte är ensam. Så många som berättade liknande grejer för mig när jag talade om det. Jag läste även 30 poäng psykologi efter detta för att få reda på alla samband ännu bättre. Och jag lärde mig det bästa av allt! Hur dåligt man än mår finns hjälp att få! Bara man är villig att jobba själv, jobba hårt! Inget kommer gratis när det gäller hur man mår i kropp och själ!