Att vilja ha/göra det man inte kan få...

Kan börja med att skriva att det är en gammal bild på mig. Jag är inte gravid. På bilden är det några veckor kvar tills Ida föddes. Men detta inlägg kommer att handla om b.la. bebisar. Och tvångstankar...

Jag har två underbara tjejer. Världens bästa. Jag älskar dom mer än allt annat i hela världen!  Jag har aldrig velat ha fler barn. Jag har alltid varit nöjd.  Och är fortfarande.  En del frågar om man inte hade velat ha en kille oxå. Eller en sladdis, oavsett kön. Men nej. Mina två tjejer är det bästa som hänt mig! Och jag är sååå tacksam för dom!

Nu fick jag giftstruma. Och hamnade på sjukhus. Och började äta thacapsol.  Och fick höra att jag absolut inte får skaffa barn nu. Pga medicin. Haha, inga problem säger jag. Jag är så nöjd. Ska inte ha fler. Och så är det faktiskt.

Men. Nånstans djupt inne i mig känner jag att jag vill att det ska vara mitt beslut. Inte för att jag inte får. När jag absolut inte får nåt blir jag tvångstankig  (om det nu finns ett sånt ord).

Skulle färga ögonfransarna en gång. Min underbara vän och frisör som jag är sååå trygg med kletar in fransarna på mig. Och säger 'Du får absolut inte öppna ögonen nu'. Vad vill Linda då? Jo öppna. Jag vill det så till den grad att jag mår psykiskt dåligt på en minut o får panik. Ont i  magen, kallsvettas,  darrar´, ja allt du kan komma på.  Tjoar att hon måste ta bort det. På en gång. Den som satt bredvid mig flinade lite åt mig. Om hon bara vetat vilket litet helvete som utspelats inom mig. Då hade hon inte flinat.  Fast å andra sidan. Jag hade oxå flinat åt mig själv då - om jag inte varit jag.

Eller om man inte får skatta. Då skrattar jag.

Jag kan inte testa allt jag inte får. Det hade varit farligt. Tex att öppna en flygplansdörr i luften. Går det? Eller en tågdörr under tiden tåget kör. Hur mycket blåser det då? Eller hur känns det att öppna bildörren när man åker? 

Det är bara några exempel. Men det finns massor med sånt.

Riktigt så illa är det inte med bebisgrejen. Men bara för att jag vet att jag inte får, blev jag lite sugen på en liten en gång till. Det är väl kanske för att det är så definitivt nu. Ska äta medicinen några år-och sen är jag för gammal.  Jag får väl låna små söta bebisar av nån bekant som får framöver-eller en ettåring som bara springer runt.  Eller en tvååring som är i värsta trotsåldern!  Så får jag allt det härliga utan att behöva skaffa några mer själv!