Att leva med katastroftankar och ångest.

Jag har nästan blivit van. Jag sitter i ett tåg fullt med människor. Jag tror ingen mer än jag tänker på att det kan spåra ur. Jag ser framför för mig hur vi alla studsar runt i vagnen.  Bredvid oss sitter en kille och äter nötter. Jag tror nån av oss ska få en allergisk chock. Det finns ju faktiskt såna som blir allergiska på äldre dar... Hotellet vi ska bo på... Vill inte bo för högt, jag kanske hoppar ut i sömnen. Men bor vi på bottenplan... Oj vad våningar som kan rasa över oss... I mitten borde vara bäst.. Eller? Sitter vi i en stor arena. Ja det kan ju vara en galning som spränger oss. 

Jag tänker inte alltid så, då skulle jag bli tokig på riktigt. Men ofta kommer dessa tankar utan att jag kan hjälpa det. Däremot har jag efter många år lärt mig att jag kan styra den andra tanken som kommer-aldrig den första. Men trots att jag gått i terapi i många år och verkligen försöker jobba med det så kan jag inte rå för att jag får hjärtat i halsgropen varje gång tåget kränger.  Vi skulle tagit bilen  :-)

Min yngsta dotter tittar på mig "Är du rädd mamma". Trots att jag gör allt för att få bort rädslan ur mina ögon. Nu börjar jag faktiskt slappna av. Det går inte att tänka så. Så jag låter bli.