Att följa sitt hjärta...eller kanske inte...
Johans motto ”Lev i nuet” har han fått träna på under nästan tre år. Så lång tid fick han vänta på ett nytt hjärta. Under tiden han bokstavligen levde med döden lärde han sig tålamod och tränade upp sitt gitarrspel.
-Den som möter mig för första gången kan nog tänka att jag är lite avig och motvalls eftersom jag inte håller inne med mina åsikter. Efter ett tag så märker de att jag är rätt okey att umgås med trots allt, säger Johan.
Musiken går som en röd tråd genom hans liv. Vid 12-årsåldern började Johan spela gitarr och lärde sig snabbt. Efter några år tackade han ja till att hålla i en studiecirkel för yngre killar som också ville lära sig spela gitarr. Ett beslut som han ser som mycket viktigt så här efteråt, eftersom det så småningom ledde honom in på lärarbanan.
Förr skrev Johan mycket musik men det blir mindre och mindre.
-Jag lever efter allt eller inget när det gäller min egen musik. Jag skriver bara på inspiration och nu vill jag hellre tolka andras musik. Det finns redan så mycket bra musik, inte minst Povel Ramel och Robert Brobergs. Oftast har jag dock spelat pop och rock.
Efter att ha gjort militärtjänsten och utbildat sig till energitekniker kände han inte att det var rätt jobb för honom. En kompis mamma var yrkesvägledare och lät Johan göra en test. Resultatet visade helt klart att han skulle bli lärare och tanken slog rot. Flytten gick från Blomstermåla till Växjö och lärarhögskolan och utbildning till lärare i svenska och engelska årskurs 4 -9.
-Vid ett tillfälle var jag med på ett fackmöte. Jag var ung och de behövde påläggskalvar så plötsligt var jag invald i styrelsen. När jag började arbeta fackligt valde jag att gå över till att bara jobba som musiklärare eftersom de två spåren var lättare att kombinera.
Skolan är annorlunda för dem som står utanför, de flesta har en förlegad bild av vad skolan ska åstadkomma. Numera förväntas skolan fixa allt, inklusive frukost eftersom många barn inte hinner äta hemma menar Johan
-Vårt uppdrag är att genom bildning och kunskap ska vi fostra eleverna till goda samhällsmedborgare. Däremot tror jag inte vi kan lära dem empati, det måste de ha med sig hemifrån.
Våren 2012 blev Johan sjuk. Det började som en elak influensa som inte verkade gå över. Läkarna misstänkte astma och han medicinerades mot det. Men han blev inte bättre utan sämre. En dag kom en läkare på att de skulle ta ett EKG på hjärtat. När Johan var på väg från undersökning kom de springandes och bad honom komma tillbaka. Han hade inte astma utan en mycket svår hjärtsvikt. Beslut togs om att han skulle få en hjärtpump inopererad för att hjälpa hans hjärta att arbeta tills det skulle finnas en donator för ett hjärtbyte.
-De första månaderna jag stod på väntelistan för ett nytt hjärta, väntade jag varje dag att telefonen skulle ringa. Men det gjorde den inte. Det tog nästan tre år! När samtalet kom en sen söndagskväll var Johan inte alls beredd. Han hade varit sjuk i omgångar i flera månader och till och med fått göra en galloperation. Så sjukhus var det minsta han längtade till den där kvällen.
-Taxin kom och hämtade mig ca 45 minuter efter samtalet och resan gick till Lund där jag skulle opereras. Jag kände mig lugn hela tiden, man får saklig information och det känns tryggt. Dock vet man inte ens när man blir sövd om det nya hjärtat kommer att hålla måttet, så det är först när man vaknar och märker att pumpen och alla sladdar är borta som man inser att ”nu har jag ett nytt hjärta”, berättar Johan.
Vid operationen valde Johan att donera sina gamla hjärtklaffar till någon som bättre behövde dem. Han är oerhört tacksam mot den personen som hade tagit beslutet att donera sina organ och som på så sätt blev hjälten eller hjältinnan som räddade Johans liv. Vem som donerat kommer han aldrig att få reda på, lika lite som de anhöriga får veta vem som fått ett organ från deras närstående.
-Numera är min förhoppning är att jag ska få ett långt och hälsosamt liv med min familj. Innan transplantationen hade jag bara en förhoppning – att få ett nytt hjärta. Det finns inte så många måsten kvar i mitt liv, jag har lugnat ner mig och hittat mina kärnvärden, säger Johan.
Innan han blev sjuk trodde han att han skulle leva i evighet och körde på med flera jobb och musiken utöver det.
-När jag sedan blev sjuk var jag fullt upptagen med det. Det var många mediciner med olika biverkning, batterier som piper med jämna mellanrum och måste bytas i pumpen etc. Varken batterier eller medicin får glömmas bort när man går hemifrån och det var stressande. Först efteråt har jag förstått hur sjuk jag var och hur har format mig, berättar Johan.
Han är fortfarande sjukskriven men längtar tillbaka till jobbet. Under tiden tränar han så mycket som möjligt för att få tillbaka sin kondition och varvar det med att spela gitarr – både hemma, i kyrkan och repetera med sitt band. Johan har medverkat i kampanjer för donation, eftersom han vet att många står i kö för att få ett nytt organ och det är för få som tagit ställning. Alltför många riskerar att dö i väntan på ett nytt organ.
Sin sjukdomstid summerar han så här:
-Jag bor i Sverige, där vi har det bra. Att få problem med hjärtat och genomföra en hjärttransplantation här, är som att få punktering i en bilverkstad. Jag ska verkligen inte klaga.
Faktaruta:
Namn: Johan Runesson
Bor: i Alvesta
Ålder: 41 år
Yrke: Lärare
Familj: Fästmö och två bonusbarn. Och katten Koffa 18 år.
Fritidsintressen: Musik, laga mat.
Bästa egenskap: Envis, tålmodig
Motto: Lev i nuet
