Att blogga

Det är en sorts terapi. Att skriva ner vad man tänker på. Att sätta ord på känslor. Alla känslor. Glädje, sorg, rädsla o lycka!  Att skriva om olika saker gör att man bearbetar det. Fick Johan att blogga idag, efter ett års uppehåll! Han kan också behöva det. Jag kunde till och med titeln på hans sista inlägg. För jag har kollat då o då om det kommit nåt nytt.

Mina blogginlägg blottar mig. Jag skriver om mig själv. Skalar av lager och går på djupet. Men jag lovar, det kommer glada och positiva inlägg med jämna mellanrum!

Andreas undrade vad jag skriver om. Han läser det inte. Men han behöver inte läsa det. Han känner mig ändå. Vet allt om mig. På gott o ont.. Mina rädslor kan han pika mig för titt som tätt, på ett kärleksfullt sätt...  Ett axplock av saker jag ogillar/ är rädd för. Utan inbördes ordning. Spindlar. Höjer. Fart.  Karuseller. Flygplan. Båtar. Sjukdomar.  Fördomar. Att sova ensam. Bränder. Olyckor. Att gunga. Att köra bil. Att åka bil med fel personer. Långa köer. Att dö för ung.

Andreas däremot är inte rädd för något. Och det är skönt. Han är min klippa. Den som stöttar och tvingar mig till att utsätta mig för vissa saker jag är rädd för. Som finns där då! Han är min starka hälft! Som tror på mig ändå! Som inte förlöjligar mig. Som älskar mig trots alla mina brister o fel. Några bra sidor har jag också!